Karl XII:s fäktmästare och utplånandet av Hälsinge regemente (tre gånger)

 

Sveriges mest mytomspunna monarker genom tiderna 

De flesta av våra äldre monarker är omgärdade av myter och sägner. Få är de som aldrig har hört talas om Gustav Wasas heroiska äventyr i Dalarna där han gång på gång lyckas undkomma de grymma danska knektarna, ofta med hjälp av en rådig bondmora eller en kvicktänkt dräng. Att sedan kungen, för att på olika plan ge sig själv som upprorsmakare större legitimitet till den svenska tronen, själv skapade många av dessa heroiska hjältesägner är en helt annan historia.
En annan kung omgärdad av folksägner och myter är Karl XI, även kallad ”gråkappan” i folktrons värld. Det sades att han till och från reste runt i Sverige inkognito, endast iklädd enkla kläder, för att ta reda på hur svenskarna hade det och hur de upplevde sin kung. Sanningen är att en kung av Karl XI kaliber hade små, ja egentligen inga möjligheter alls, att utföra ett sådant uppdrag. Dels var konungen under 1600-talet stormaktsrikets viktigaste man och risken att denne förolyckades eller kidnappades av främmande makt på grund av en ”resa inkognito ensam genom Sverige” var på tok för stor för att något sådant skulle kunna ske. Men sägnerna lever vidare än idag. Kanske för att avståndet mellan fattig och rik under många år varit så stor, och att man därmed genom sägnernas värld får kungen att röra sig bland fattiga borgare och bönder och därmed minska klyftorna en aning.

Ingen av våra historiska kungar är så mytomspunnen som Karl XII. I sägnerna talas det om den oövervinnerlige kungen som inte ett vanligt skott kunde rå på, utan att det krävdes en knapp från kungens egna karolineruniform för att få denne på fall. Karl XII var en av de sista monarkerna i Europa som personligen red ut till strid på fältet tillsammans med sina soldater. Det berättas att han varje kväll, när han kom tillbaka till lägret, brukade ha för vana att ta av sig vapenrocken och ruska av den. Då föll alltid massor av kulor ner på marken.
Även soldaterna var trygga i närheten av sin kung, dock ej längre än ett dygn i taget. När Karl var med behövde ingen vara rädd för fiendens kanoner. Karl ställde sig bara först i ledet och på så sätt vek alla kanonkulor av en efter en. Så stor var hans magiska kraft.
Det berättas också att i Bender, där kungen efter förlusten vid Poltava 1709 befann sig i exil, hände flera gånger att turkarna försökte skada kungen genom att slå och sticka honom i skallen med sina kroksablar, vilket resulterade i enbart slöa sablar.
Hur det kom sig då att kungen fått sådana ohyggligt starka, magiska krafter? Det sägs att kungen blivit ”hård” genom en trollkunnig kvinnas behandling. Hon ska vid Karls födsel ha ritat ”femuddingar” på honom, vilket är ett slags magiskt tecken. Men hon ska ha glömt vänster häl, där Karl alltid blev sårad i fält.
I Skåne finns en annan variant som går ut på att Karl ska ha ridit runt på landsbygden och hälsat ”Gussfred” till någon han trodde var en vanlig bondkvinna. Denna kvinna ska då ha stannat honom och yttrat ”Så gammal som jag är har ingen hälsat mig med en sådan ära som denne riddare. Och som tack skall inga kulor av bly skada honom.”
En annan föreställning är att Karl ska precis som Gustav II Adolf, ha fötts med segerhuva, alltså med fosterhinnan över ansiktet, vilket i folktrons värld anses vara mycket lyckobringande.

Det som dock omgärdas av mest mystik kring Karl XII är dennes mytomspunna död. Efter aftonbön och kvällsvard på kvällen den 30 noveber 1718 beslöt sig konungen att ta en titt på hur belägringen av Fredrikshalds fästning fortlöpte. Trots inrådan av sina närmaste kikade Karl strax efter klockan nio på kvällen upp ur en skyttegrav och bara några sekunder senare träffades han i vänster tinning av ett skott, från samma håll som fästningen låg. Kungen avled omedelbart. När uppgiften om konungens död snart började sippra ut, uppstod det ena ryktet efter det andra.

Enligt folktron var det enda som kunde döda Karl något som tillhörde honom själv, exempelvis en knapp ur Karls vapenrock. Enligt en dalsländsk tradition ska skytten som dödade Karl varit norrman. Trots att det var enormt svårt att komma över något som kungen ägde, lyckades en norsk jänta sno åt sig en rockknapp, som sedan sändes till den belägrade fästningen Fredriksten. Där fanns en trollkarl som stöpte om knappen till en kula, lade den i en musköt och tryckte av. Kulan var så fylld av magi att han inte ens behövde bry sig om för att sikta.
Ibland talas det också om att kulan behövde göras av silver då det skulle vara det enda som kungen inte var skyddad mot.

Kulknappsteorin

Den absolut mest kända sägen kring kulknappsteorin handlar om en soldat vid namn Nordenstierna som ska ha sett Karl XII skjutas, varpå han går fram för att plocka upp kulan som gått igenom kungens huvud. Han finner snart att kulan är en omgjord knapp från en av Karl XII:s många uniformer.
Nordenstierna tar med sig kulknappen till sin gård, Deragård, i Västergötland. Efter en tid börjar han dock frukta att en förbannelse vilar över knappen. Han väljer därför att kasta den i ett grustag där den av en slump återfinns år 1924 av smedmästaren Karl Hjalmar Andersson. År 1932 hamnade den på Hallands kulturhistoriska museum.
Den som lanserade denna minst sagt fantasieggande teori hette Albert Sandklef. Under 40-talet försökte han bevisa kulknappens äkthet genom att föra knappen genom kulhålet som finns i Karl XII:s hattar.
2002 genomförde Dr Marie Allen och Ulf Pettersson en DNA-. undersökning vid Uppsala universitet. Syftet var att se om man kunde finna DNA med samma DNA-profil på kulknappen som vid blodet man funnit på Karl XII:s handskar, vilka finns i Livrustkammaren i Stockholm. Undersökningen blev delvis en framgång. Nackdelen med denna typ av undersökning är dock att den inte är fullt lika utpekande som en kärn-DNA-analys (då gammalt DNA är svårare att analysera görs analysen inte lika grundligt). Man kan därmed säga att bevisningen blir mycket svag, då Karl XII:s DNA-profil man fått fram delas av ungefär en av hundra svenskar. Dessutom finns också DNA av två eller fler personer på kulknappen, vilket inte är speciellt underligt med tanke på hur många personer som har hanterat knappen genom åren.

Kort efter konungens död började också ett rykte om att han skulle ha dödats av sina egna. En fransman, Karls adjutant André Sicre utpekades att på uppdrag av hertig Fredrik, sedermera Fredrik den förste, ha utfört dådet. I en uppteckning från Västergötland 1941 kan man läsa följande:

”Jo, den som sköt honom var hans egen ”agetant” har jag hört sägas av de gamle i min barndom. De försökte skjuta honom flera gånger, för de ville bli av med honom. De var uschlinge att ta för sig här i väla.”

Troligtvis har dessa historier redan under Karls liv börjat florera runt i Sverige, vilket inte är speciellt konstigt då kungen under hela arton år närapå dagligen utsatte sig för stor fara. Sant är också att just det vänstra benet var den del av kroppen kungen sårades mest.
Bland de dagböcker och anteckningar som gjordes av karolinerna kan man se att många trodde att Gud stod på Karls sida, och skyddade honom ifrån fiendens kulor.
Än idag vet vi väldigt lite om konungens liv men också död. Som envåldshärskare behövde han aldrig konsultera med någon och varför han agerade som han gjorde, vägrade sluta fred utan fortsatte envetet med att kriga trots Sveriges enorma lidanden med döda soldater, missväxt och höga skatter. Spekulationer och antaganden finns, men inte mycket är vetenskapligt bevisat.

Hälsinge regemente 

Under Karl XII:s tid bestod Hälsinge regemente av sex kompanier vilket tillsammans med Gästriklands två bestod sammanlagt av meniga och korpraler. Under Det stora nordiska kriget, vilket varade mellan 1700–1721, deltog regementet men blev kraftigt decimerat 1708 vid Slaget vid Lesna. År 1709 deltog inte Hälsinge regemente i slaget vid Poltava, men utgjorde en del av belägringstruppen vid fästningen vid Poltava. Efter nederlaget föll de som fortfarande levde av regementet i fångenskap i samband med kapitulationen vid Perevolotjna. Samma år återuppsattes Hälsinge regemente i Sverige.

Regementet deltog senare bland annat i slaget vid Gadebusch, vilket regementet även tilldelades som segernamn. Slaget räknas som Sveriges sista stora seger under Det stora nordiska kriget.
Efter Gadebusch marscherade den svenska hären västerut. Armén var dock illa utrustad och led brist på både ammunition samt andra förnödenheter och dess fältmarskalk Magnus Stenbock tvingades att kapitulera den 6 maj 1713 vid Tönningen i norra Tyskland. Kapitulationen resulterade i att flera svenska regementen upplöstes och hamnade i dansk fångenskap, där bland annat hela Hälsinge regemente. Men även denna gång återuppsattes regementet samma år i Sverige.
Hälsinge regemente deltog sedan i Karl XII:s norska fälttåg 1718 under general Carl Gustaf Armfeldts ledning.  Efter Karl XII:s död blev alla svenska trupper i Norge beordrade till ett snabbt återtåg till Sverige. Hälsinge regemente var ett av de regementen som kom att delta i det som blev känt som Karolinernas dödsmarsch. Vid återtåget drog en snöstorm in över fjället, vilket medförde att över 4000 soldater frös ihjäl varav 600 soldater tillhörde Hälsinge regemente. Totalt förlorade Hälsinge regemente 1226 soldater under det norska fälttåget.

Fredrik Winblad von Walters ”Helsingminnen” berättar

En av Hälsinglands mest kända sagesmän genom tiderna fanjunkare och konstnär Fredrik Winblad von Walter, vilket levde mellan 1857–1950, fascinerades mycket av Karl XII och berättade mer än gärna om i Fredriks ögon denne hjältekonungs liv och leverne, som enligt Fredrik var fyllt av hjältedåd och mod. Inte bara av kungen själv utan även av de starka och ståtliga soldater konungen omgav sig av, inte minst de från Hälsinge regemente.
I boken Helsingminnen som kom ut 1909 har Fredrik samlat ihop ett antal sägner och skrönor med anknytning till Hälsingland och i flera av dessa berättelser får vi möta konung Karl XII. Den berättelse vi här ska få höra är hämtad ifrån boken, dock en aning reviderad för att passa vår tids språkbruk.

”Den mäktige grundläggaren av det ryska riket, tsar Peter, hade en läkare i fäktkonsten, som hette Ingor Demisoff. Denne ryss ansågs vara oövervinnerlig, och därtill hade hans skrytsamma uppträdande varit en bidragande orsak. Tsaren själv, hade påstått, att ingen furste i världen hade en så skicklig fäktmästare, och ryktet nådde snart också Karl XII som menade, att han i sin armé alldeles säkert hade en hel mängd, som kunde jämföras med ryssen. Detta ledde så småningom till att tsaren krävde av Karl att skicka den bästa fäktaren denne hade att frambringa, för att avgöra vem av de båda härskarna som hade den bästa klingan. Peter lovade dessutom en stor belöning till den som kunde besegra tsarens oövervinnerlige fäktmästare.
Karl hade en svag sida, han påverkades nämligen lätt av skvaller. Nu förhöll det sig så, att en österbottning vid namn Henrik Winblad, genom baktal blivit illa ansedd hos kungen och fallit i onåd. Efter den tidens sed, skulle den som yttrade något ofördelaktigt om kungen, utan vidare ceremonier göras ett huvud kortare, men då Winblad var känd för att vara en mycket säker och framstående fäktare samt till på köpet en av de starkaste karlarna i den svenska hären, sände Karl honom istället till tsaren som den utlovade fäktmästaren.
Strax efter att Winblad anlänt till det ryska lägret, anordnades duellen. I en stor sal var tsaren samt dennes förnämsta officerare samlade då karolinen inträdde. Han var lång och muskulös och bar på den enkla uniformen endast den långa värjan vid sin sida.
Tsaren lät de båda motståndarna ställa sig upp mot varandra. Winblad spände ögonen i sin motståndare. Det var en kort och kraftig karl utan skägg och med ett framskjutande hakparti, dessutom var han kutryggig och korthalsad.
Detta är ju bilden av en girig och en skurk i förening, inte en ärlig fäktare, tänkte Winblad. Om han nu också har en gnällig röst, är det bäst att se upp.
Han fabricerade en fråga, som ryssen besvarade, och Winblads aning besannades.
De tävlande ställde upp sig på behörigt avstånd från varandra. Ryssen drog sin skarpslipade toldedovärja och finnen sin långa, tunga viraklinga. De hälsade med värjorna och gick i varsin försvarsposition, men i samma ögonblick ryssen fällde sin klinga, insatte han en stöt med utfall riktad mot finnens högra öga. Dennes värja låg dock i linje så väl och stadigt, att den bringade ryssens värjspets så mycket ut linjen, att den endast avskar övre delen av Winblads högra öga.
Manövern var ett lömskt svek mot fäktkonstens regler, fastän avsikten genom Winblads uppmärksamhet misslyckades.
Finnens heta blod hamnade omedelbart i svallning. Snabbare än tanken gjorde Winblad ett rättningssteg framåt och tilldelade ryssen ett så kraftigt slag uppifrån i huvudet med sin knutna vänstra hand, att huvudskålen krossades och blod och hjärna stänkte omkring i salen.
Tsar Peter blev i ansiktet alldeles vit som snö. Allt hade skett på blott endast några ynka sekunder.
Winblad avgav en giltig förklaring och blev återsänd. Sedan han lyckligt kommit tillbaka till det svenska lägret och Karl fått höra hur karolinens uppdrag avlöpt, erhöll Winblad en plats bland konungens livdrabanter.
Winblad var sedan hela tiden med konungen i Bender och kom med honom åter hem till Sverige. Under fälttåget mot Norge 1718 blev han tillsammans med sin gode vän Gunterberg förgiftad i en norsk bondgård några dagar före kungens död den 30 november. ”

 

Källor:
Helsingminnen (1909) av Fredrik Winblad von Walter.
Kungar, krig och katastrofer (1994) av Ebbe Schön.
livrustkammaren.se
Wikipedia