Hälsinglands historia är inte bara fylld med bovar och banditer, farliga väsen och spöken. De flesta människor som har och fortfarande verkar här, är ”vanliga” människor. Och alla dem har också en historia att berätta, några mer gripande än andra.
Det övergivna huset i Djupsjöberg
”Den reslige mannen böjer sig ner, placerar hammaren i verktygslådan och torkar svettpärlorna från pannan. Sedan sträcker han sig efter flaskan med det iskalla vattnet hans kära gravida hustru alldeles nyss lämnat åt honom i det våta gräset och drar distinkt ur korken. Medan han fuktar sin torra strupe med det kristallklara vattnet kikar han upp mot sitt blivande mästerverk. Framför honom reser sig stommen till ett hus ingen i bygden någonsin tidigare ens vågat drömma om. Ett hus som ska bli familjens trygga hem för generationer. Vad Svante inte vet är att den drömmen om bara några månader ska raseras för alltid. Lyckligt ovetande tar han åter en klunk med vatten, trycker tillbaka korken och slänger ned flaskan i gräset. Sedan återgår han till jobbet med att färdigställa huset som får namnet Söribackens men i folkmun kallas för ”Svantes”.
År 1871 föds Sven Svensson men för att inte blandas ihop med sin far, Djupsjö-Sven, får han tilltalsnamnet Svante. Modern heter Ingri Pålsdotter och är från Ängersjö. Då paret inte är gift samt att Svens föräldrar ansåg att Ingri inte var tillräckligt fin för Sven, körs hon snart ut från gården. Men Svante får stanna kvar och växer sedan upp hos fadern.
När Svante är i tjugoårsåldern är hans plan att följa med barndomsvännen Per Edvard Olsson till Amerika men fadern vill inte att han ska flytta från Djupsjöberg. Därför erbjuder han sin son hälften av den odlade jorden och en del skog om han vill stanna kvar. Svante tackar ja och hans kamrat får ensam bege sig ut på Atlanten mot det förlovade landet i väst.
År 1909 gifter sig Svante med sitt livs kärlek Matilda Wester. Året innan påbörjade han bygget av familjens hemman Söribacken, eller ”Svantes” som de flesta säger. Först bygger han en kombinerad ladugård och bostadshus så att den växande familjen har något att vistas i. Sedan påbörjas bygget som är tänkt att bli traktens ståtligaste hus. Huset består av två våningar och en källare av handhugget tegel i form av valvat tak varav kostnaden endast för källaren går på 5000 kr vilket i dagens pengavärde rör sig om drygt 260 000 kr. Grundstenarna är vackert uthuggna och rejält tilltagna. Ytterväggarna är spontade med 3-tum tjocka plank vilket vid den tiden är en rätt ovanlig byggmetod. Drygt 25 000 kronor beräknas huset kosta, vilket idag motsvarar drygt 1,3 miljoner kr, och var vid den tiden en enorm summa pengar.
Den 7 december föds parets första barn som får namnet Anna Margareta men kallas för Anna-Greta. Och det står inte på förrän Matilda åter är gravid. Den lilla familjen väntar med spänning på tillökning samtidigt som Svante mellan skogsbruk och ladugårdsarbete febrilt jobbar med det blivande bostadshuset. Men den 6 december händer det som inte får hända. Matilda är ensam hemma och föder parets andra barn som får namnet Matilda efter modern. Barnet överlever men Matilda förblöder. När Matildas mor kommer till platsen ser hon blodspåren efter sin dotter som går ner i den nyss påbörjade källaren. Hon blir sedan sig aldrig lik igen.
Matilda begravs på kyrkogården i Los och den nu mycket sorgsna Svante får ensam ansvar för de båda barnen. Husbygget avstannar. De nytillverkade fönsterkarmarna blir liggande inne i huset. Fönstren spikas igen. Idag skulle vi ha kallat Svantes tillstånd en djup depression. Och det skulle bli värre.
Strax före jul år 1919 ska Svante lossa några höbalar från en järnvägsvagn på Fågelsjö station. Men något går fel och han får lasset över sig. Det går så illa att nacken bryts och omgående fraktas han upp med tåg till Svegs sjukstuga. Väl framme i Härjedalen anser man att Svante är i behov av än mer krävande vård och resan går tillbaka söderut, förbi Fågelsjö och till Mora lasarett. Där avlider Svante den 14 januari år 1920.
Vid den tiden rasar spanska sjukan i Sverige och i Mora vet personalen på sjukhuset inte vad Svante Svensson egentligen har dött av. Så för att ta det säkra före det osäkra, och därmed förhindra eventuell smittspridning, begravs Svante samma dag i en anonym gemensam grav, Varvet, på Mora kyrkogård. Familjen får först inget veta men på väg in till sjukhuset möts de av beskedet att Svante redan är död och begraven. Familjen får då vända om hem igen. De små flickorna, Anna-Greta tio år och Tilda 9 år, är nu föräldralösa.
I samband med en intervju med Anna-Greta i Östersunds-Posten år 2009 då hon fyllde 100 år säger hon såhär.
– Pappa hamnade på lasarettet i Mora och vi fick hälsa på honom. Då vi gick därifrån var Tilda otröstlig, hon var rädd för att han skulle dö, jag minns det så väl.
Den kommande julen och en tid därefter tillbringar de två systrarna ensamma i Djupsjöberg. Släkt och vänner tittar då och då till flickorna. Ibland kommer en hushållerska från Ytterhogdal och hjälper till, men under den större delen av tiden bor de helt själva i ladugårdslängan. Efter en tid upptäcker en tjänsteman i Sveg hur det står till uppe på ”Svantes” i Djupsjöberg och skriver ett brev till en nämndeman vid Svegs tingsrätt som han anser kan hjälpa de unga tjejerna. Mats Widén, Anna-Gretas son, berättade för Ljusdals-Posten den 24 januari 2020 att i brevet kan man läsa att flickorna var otvättade och bar trasiga kläder. De sätts under förmyndarskap innan de placeras i fosterhem i Älvrosremmen.
Systrarna växer upp och bildar sedan egna familjer. Tilda gifter sig och förblir bosatt i Remmen. Anna-Greta jobbar ett tag som piga på Fetingsberg i Los innan hon gifter sig och bosätter sig i Sveg. Varje år åker de två döttrarna med familjer upp till Djupsjöberg för att beskåda det som skulle ha blivit deras hem. Tilda avlider 65 år gammal år 1975 och Anna-Greta 2011 vid en ålder av 102 år.
Gården Söribacken säljs så småningom vidare och har genom åren haft en handfull olika ägare. Allt från företagare till så kallade ”Gröna vågare”. En företagare från Edsbyn köper huset för att ha som rekreation till sin personal och i samband med det lägger han på ett plåttak på den ofullbordade tvåvåningsvillan. Men sedan händer inget mer. Idag står huset öde efter vägen mellan Rullbo och Ängersjö, som en förnimmelse av en mans drömmar och enorma kärlek till sin kära familj som i ett slag förvandlades till tragedi och sorg.
Länge låg Svante i en omärkt grav på kyrkogården i Mora men den 20 januari år 2020 satte Svantes barnbarn Mats Widén med familj upp ett kors med en emaljskylt på. Där står:
Sven ”Svante” Svensson Född 28 januari 1871 Djupsjöberg, död 14 januari 1920. Avled i Mora efter arbetsplatsolycka i Fågelsjö. Här hastigt begravd under spanska sjukans härjningar.
Hur gick det då för Svens kompis Per Edvard Olsson som i början av 1900-talet hade emigrerat till Amerika? Han kom tillbaka till Sverige den 9 november 1920 och bosatte sig på en plats som kallades för Tjärfabriken. Men då hade hans barndomskamrat lämnat honom för alltid.
Texten är hämtad ur boken ”Mytomspunna platser i Hälsingland”.