Banditer och rättsskipare

 

Hälsinglands historia är fylld av både banditer och rättsskipare, människor vars öden idag både faschinerar och skrämmer oss. Här kommer vi att få höra om några av alla dessa märkliga människoöden som på många sätt speglar det hårda hälsingeliv som en gång i tiden var vardag i Hälsingland.

Mordet i Strömbacka

.
På platsen för mordet har ett järnkors rests.

I Strömbacka, några hundra meter efter vägen mot Bergsjö, står ett anspråkslöst gammalt järnkors ett hundratal meter in i skogen. Korset är rest till minne av en tragisk händelse som utspelade sig för över 150 år sedan.Inskriptionen på korset berättar att bonden Hans Andersson från Fagernäs i Hassela socken mördades på platsen den 7 oktober 1867.
Historien tar sin början 1865 då 36-åriga Erik Wiberg, vilken jobbar som kolare åt Strömbacka bruk, lånar pengar av välbärgade bonden Hans Andersson från Fagernäs i Hassela. Wiberg planerar tillsammans med familjenen flytt från Norrgimma till Andersfors Bruk och behöver kapital för att etablera sig som torpare. Köpeskillingen erläggs med två reverser á 100 riksdaler. I lånet tillkommer en ränta på sex procent.
På våren 1867 flyttar Wiberg tillbaka till Norrgimma. Av lånet lyckas han betala tillbaka 100 riksdaler men avkrävs av Andersson en ny skuldförbindelse på den kvarvarande skulden.  Wiberg har svårt att hitta någon borgenär, vilket Andersson kräver, och beslutar sig för att förfalska bruksförvaltaren C J Högbergs namnunderskrift.
Åren 1867–68 är omvittnade nödår med hunger och fattigdom, vilket framförallt drabbar samhällets fattigaste, som Wiberg tillhör. Han lyckas betala av räntorna till Andersson men lånet består och när reversen förfaller till inlösen kan han inte göra sig fri skulden.
Söndagen den 6 oktober beger sig Andersson från Hassela till Strömbacka. Målet är att avfordra Wiberg betalning för reversen. På söndagskvällen anländer Andersson till Strömbacka. Snart stöter han på Högberg vilken Andersson tror är borgenär för reversen, men denne förklarar klart och tydligt att namnunderskriften rör sig om en ren förfalskning.
Andersson beger sig då till Wibergs bostad. Där möts han av hustrun som är ensam hemma och eftersom Wiberg inte väntas komma hem förrän dagen därpå erbjuds Andersson natthärbärge. Andersson yppar inte ett ord om sitt möte med bruksförvaltare Högberg.
Vid åttatiden på morgonen kommer Wiberg hem och direkt börjar samtalet om hur skulden skall betalas. Wiberg föreslår att han ska sälja familjens enda ko för att där inbringa 50 riksdaler till Andersson men det går skuldindrivaren inte med på. Wiberg föreslår att han ska få anstånd med reversen och under en tid bara betala räntan, men även det förkastar Andersson. De beslutar att tillsammans gå in till bruket. Precis när de ska lämna gården ger Wibergs äldste son honom en yxa i hand. Sonen vill att fadern tar med sig yxan till bruket för at härda den, då eggen är för mjuk.
På väg mot bruket är Wiberg på gott humör. Planen är att gå till Högberg, be om förlåtelse för förfalskningen, och förhoppningsvis få hjälp med reversen.
Till en början är stämningen god emellan dem, och Wiberg visar Andersson ett myrtag som tagits upp under sommaren. Men ju närmare Strömbacka de kommer ju skarpare blir tonen dem emellan. Andersson frågar än en gång hur Wiberg ska lösa sin skuld och Wiberg tar åter upp att han ska sälja kon för 50 riksdaler. Resten av skulden skall inbringas i Strömbacka.
”Du ska inte inbilla dig att Högberg tänker hjälpa dig för honom talade jag med i söndags”, kastar Andersson helt plötsligt ur sig.
Wiberg blir både förskräckt och arg. Jag måste hinna före Andersson till bruket och tala med Högberg, tänker han, viker in på en genväg och börjar halvspringa. Men han hinner inte långt förrän Andersson är ikapp honom.
”Du skall inte tro att du kan smita från mig din skalker. Nu följer du med till Högberg och svarar för dina tilltag”, säger Andersson samtidigt som han tar tag i Wibergs tröjkrage med den ena handen och hans hår med den andra.
Det omaka paret lugnar ner sig något och tillsammans fortsätter de sin vandring längs stigen mot Strömbacka. Först i bredd och sedan Andersson några steg före.
Wiberg anser sig inte längre ha något annat val. Han höjer yxan och drämmer till Andersson i huvudet, som faller ljudlöst ner till marken. Wiberg slår ett slag till innan han förstår vad han har gjort och vilka konsekvenser det kommer att bära med sig. Först tänker han gå raka vägen till Högberg och ange sig själv och börjar gå. Sedan ångrar han sig och går tillbaka till brottsplatsen, sätter sig på en sten för att tänka. Han undersöker Anderssons fickor och återfinner den förfalskade reversen samt 67 riksdaler i banco.
Pengarna stoppar han på sig och mössan, käppen, väskan, plånboken och reversen gör han sig av med innan han beger sig till Strömbacka. Samvetet gnager och väl på plats frågar han efter Högberg, men ångrar sig igen och går istället till smedjan och betalar av en skuld på 20 riksdaler till smeden Nyman. Fler skulder betalas eftersom samtidigt som tanken över att bli upptäckt allt mer snurrar runt i huvudet. Är det inte så att mördarens bild fotografiskt avbildas på offrets näthinna? Om så är fallet, vilket Wiberg mer och mer tror är sant, måste huvudet avlägsnas från kroppen.
Wiberg letar sig tillbaka till brottsplatsen, skiljer huvudet från kroppen, och begraver det i en myr. Sedan slänger han ris över kroppen och gömmer yxan innan han beger sig hem till Norrgimma. Vid hustruns fråga om han fått tag på pengar svarar han ja.
Under onsdagen kommer Anderssons son Olof Hansson till bruket för att fråga efter sin far. Wiberg, som vid det tillfället jobbar på en åker i Strömbacka, svarar att han inte sett till Andersson sedan måndagsmorgonen.
Skallgångskedjor organiseras och Wiberg blir sammankallad att delta men inga fynd görs. På torsdagen avbryts skallgången men några karlar ger sig ut på egen hand. En av dem upptäcker en nyligen uppkastad rishög vilken han petar i med en käpp. Snart ser han liket.
Wiberg är starkt misstänkt och han hämtas till platsen för att erkänna. I efterhand säger vissa att han var kallsinnig och rörde inte en min medan andra påpekar att Wiberg, för att inte falla ihop, måste sätta sig på en sten.
Snart erkänner Wiberg och berättar hela historien för chockade åhörare.
Wiberg döms till döden genom halshuggning men dödsstraffet ändras till livstids straffarbete. Mördaren förs till straffängelset i Varberg och sedan fängelset i Karlskrona, där han blir förman för tvätteriet. Under fängelsetiden sköter han sig väl vilket gör att en nådeansökan skrivs. Efter 25 år släpps Wiberg ut i det fria och han beger sig hem till Norrgimma igen.
Enligt fostersonens son fick Eric Wiberg inte bo inne med sin hustru utan i ett uthus på gården. Och när han jobbade i skogen ville ingen sova bredvid honom, dels för att han var en mördare men också för att märkena efter fotbojorna kring anklarna fortfarande syntes tydligt, vilket ingav en olustkänsla bland övriga i arbetslaget.
Erik Wiberg avlider den 20 december 1903, 72 år gammal medan hustrun Anna Andersdotter lever i sex år till. Hon somnar in den 31 december 1909.
Vi kan idag bara spekulera i vad som hade hänt om Hans Andersson inte varit så påstridig eller ovillig att förhandla eller om Erik Wiberg fått fatt på Högberg innan Andersson visat upp den falska borgensförbindelsen.

Texten är hämtad ur boken ”Mytomspunna platser i Hälsingland”.